Efter en hel dags välbehövlig städning gjorde jag äppelpajen jag hade tänkt göra igår. Det visade sig att det fanns några tappra äpplen kvar i ett av träden så jag tog dem. Jag älskar paj med vaniljsås, men det kan bli för mycket av det goda. Tror, så här i efterhand, att jag skulle ha nöjt mig med en portion.

Med mer paj än lovligt i magen krävdes en lugnare aktivitet så jag satte mig ner för att gå igenom posthögen från gårdagen. Det visade sig att jag hade ett brev som var daterat den 26:e september. Det hade tagit över en månad att transportera ett brev några mil. Och detta är mer regel än undantag. De flesta räkningar som kommer per post landar in hos oss efter sista inbetalningsdatum så man får kasta sig över telefonen och förklara varför man är några dagar sen med betalningen. Nu läste jag att det dessutom ligger ett förslag om att posten ska delas ut ännu mer sällan. Är det ens möjligt? 

Förmodar att det går snabbare i städerna – har redan glömt hur det var. Detta är väl i så fall en av nackdelarna med att bo på landet. Men, det går ju att få det mesta digitalt dessa dagar så man kan lösa det den vägen. Även om jag måste säga att jag tycker att det är lite trist. Jag saknar tiden då man fick brev. Alltså riktiga brev. Jag hade säkert 30 brevvänner när jag var i 12-13 års åldern. Jag kommer ihåg hur jag satt bakom blomkrukan i vardagsrummet (ville av oklar anledning inte att brevbäraren skulle se mig) och spanade för att se om han tog fram några brev ur sin bruna väska. Ibland kunde jag se att några brev säkerligen var till mig, ibland inte. Och jag minns att jag tyckte att han var oändligt långsam. Så fort han avlägsnat sig sprang jag ut och hämtade in posten, och allt som oftast var det inte bara ett utan flera handskrivna brev som jag genast satte igång att svara på. Kom inte till mig och säg att det inte var bättre förr…