Idag ska jag till en ögonklinik i Stockholm, min gamla hemstad. Det är en vacker och trevlig stad på så många sätt, ändå vill jag inte åka dit. Jag har verkligen omfamnat detta vackra paradis där vi har förmånen att få bo och lämnar det numera ogärna. Jag har svårt att förstå att jag tidigare satt en till en och en halv timme i kö för att ta mig till jobbet och sedan lika länge sen eftermiddag för att ta mig hem. Två-tre timmar varje dag till ingenting. Tid som man skulle kunna tillbringa med familjen i stället. Det är helt galet. Bokstavligen. Och all betong, trängsel och stress. Det är inte en naturlig miljö för människan. I alla fall inte för mig. Men nu måste jag dit så det är bara att lägga undan rutiga skjortan och snickarbyxorna för något ”ärtigare” som min mormor skulle ha uttryckt det.

Ögonen ja. Jag opererade dem för en sisådär fem-sex år sedan för att slippa glasögon. Operationen blev bra, men efter några år fick jag ta bort så kallad efterstarr som grumlat mina nya linser. Det var verkligen en revolution att få bort den. Det var som att se världen med helt nya ögon. Till och med bilarna var vackra, de såg ut att vara nylackerade hela bunten. Enligt kliniken ska man inte kunna få efterstarr flera gånger, men oavsett vad det är så ser jag dåligt igen så något måste göras. Därav min lilla Stockholmsresa. Det kommer för övrigt att bli tight i eftermiddag. Jag hoppas på minimalt med trafik så att jag kommer snabbt hem och kan plocka upp maken för att åka iväg på kurs. Men då är jag i alla fall där jag vill vara – långt utanför stadens brus.